I boken skulle det självfallet redovisas vilka mynt och årtal som fanns. Myntens värde i olika kvalitéer och upplagesiffror var lika självskrivna. Råd om vad som kan göras respektive vad som inte bör göras med mynt skulle beskrivas på ett enkelt sätt. En verbal beskrivning på hur de gängse kvalitetsbeteckningarna skulle tolkas formulerades. Ambitionen med fickkalendern var redan från första början att på ett så enkelt sätt som möjligt informera och intressera den stora allmänheten om mynt och dess värde, med förhoppningen att många fler skulle få uppleva glädjen med att samla och samtidigt få kunskap om historia. När allt hade börjat ta form och mina undersökningar om utseende och tryckkostnad var genomförda, tog jag mod till mig och berättade för min fru att jag skulle sluta på Åhléns för att kunna ägna mig på heltid åt min idé.
Tillsammans bildade vi en firma, Myntallt i oktober 1968, med ambitionen att ge ut en värderingsbok över svenska mynt. Så här efteråt kan man ju fundera över hur vi vågade ta det steget, vi hade ju små resurser och den enda egentliga tillgången var ju idén med myntguiden. Nu började en rolig och spännande tid. Fakta om mynten skulle samlas in. Jag kontaktade väldigt många mynthandlare runt om i hela Sverige. Jag behövde samla in kunskap om årtal, varianter och pris på mynten från kronmyntperioden. Jag fick bra kontakt och hjälp av de flesta, medan några var skeptiska och misstänksamma mot både mig och mitt projekt. Redan på den tiden varierade uppfattningen om hur priset på mynten skulle sättas och hur värdeökningen såg ut. Jag har i alla år haft många, långa, intensiva, hetsiga diskussioner med handlare och samlare om vad som är rätt pris på ett mynt. Rättesnöret var att inte ha en prisbild med rena fantasipriser, utan en realistisk prissättning med en värdeökning som inte skapar en kollaps på marknaden.
| | Under åren har jag träffat flera personer som velat ha betydligt högre priser i böckerna. Jag håller dock hårt på att värdering och prissättning måste följa en sund och realistisk nivå, vilket faktiskt måste resultera i att en del mynt får lägre priser när intresset och marknaden sviktar. Frimärksbranschen har ju inte alltid tillämpat den prispolicyn med känt resultat som följd. Nästa svåra nöt att knäcka var att få information om upplagesiffror. Jag ringde åtskilliga samtal till mynthandlare och personer på myntverket. Efter mycket detektivarbete och envishet fick jag tillstånd att leta i myntverkets arkiv. Jag fick tillgång till arkivet på Hantverksgatan, en som det visade sig ruffig fastighet och lokal. Jag besökte det obemannade arkivet många gånger och fick arbeta väldigt många timmar i min ensamhet för att hitta siffror på de olika myntens upplagor. Jag grävde bland annat fram hur stor andel av första världskrigets järnmynt som staten löste in.
När guiden blev färdig och tryckt var vi givetvis oerhört nervösa och spända på vilken reaktion den skulle få. Vi var ju stolta över vår produkt och samtidigt fattigare än någonsin. Guiden såldes till många mynthandlare och den stora allmänheten kunde köpa den via pressbyrån. Jag är skyldig ett stort tack till Sture Gombrii som vågade ta in Myntguide i pressbyråns sortiment. Till vår stora glädje blev den ganska snabbt en succé och nådde stora upplagor på 70-talet, den gick bättre än vad jag som sann optimist hade kunnat föreställa mig.
Jag var en flitig besökare på myntauktionerna och hos handlarna på den tiden. Jag köpte med förkärlek äldre mynt. Guldmynt har alltid fascinerat mig, både svenska och internationella. Jag fick kontakt med Yngve Almér som redan då var mycket kunnig på äldre mynt. Han blev till ovärderlig hjälp när nästa projekt föddes. Stärkt av det stora intresset för Myntguide ville jag försöka göra en bok med äldre mynt också. Myntboken var född och den första gavs ut 1971.
|